December 2009

Summary
Psychology is gaining momentum in economic research – though with visible opposition from traditional economists. “Happiness economics”, for example, still is in its scientific beginning. Better skills in “happiness economics” may contribute to neglected welfare gains in a society. The risks for political abuse in the shelter of “happiness economics” should be limited in a transparent and democratic country.

Några dagar före jul eller före nyår gör man ofta ett facit över det gångna året. Har det gått bra? Har förväntningar på mig, mitt företag eller rent av mitt land infriats? Finns det anledning att vara glad?

Dylika funderingar må osökt leda till en vetenskapsgren som på senare år fått ökad uppmärksamhet – ”happiness economics” (lyckans ekonomi). Vad är egentligen den ekonomiska politikens ultimata mål?

Skotten Adam Smith ställde för cirka 250 år sedan strävan efter lyckan som främsta mål för all ekonomisk aktivitet. Drygt 150 år senare konstaterade dock den engelske ekonomen Alfred Marshall att ekonomin inte längre var inriktad på ”human well-being” utan snarare på materiella önskemål (”material requisites”).

Under 1900-talet konverterades ekonomin alltmer till ”hard science”. På senare tid har dock ”happiness economics” fått en synlig renässans. Forskning visar att dagens generationer är rikare än förfädernas – men mestadels inte lyckligare. Richard Easterlin – idag något omstridd p g a hans metodval – observerade detta redan för 30 år sedan. Milton Friedman förknippade välmående med ”a life of freedom”. Nobelpristagare Edmund Phelps gav sin syn på välbefinnade vid nobelföreläsningen 2007 med följande ord: ”A good economy must support the development of the individual … – good life is to discover the talents.” I dessa dagar exempelvis – och framöver – förknippar säkerligen allt fler människor på detta jordklot “happiness”med en bättre miljo för sig själva, barn och barnbarn (se exempelvis papers av Heinz Welsch, universitetet i Oldenburg).

Numera publiceras allt fler ”papers” i ämnet i prestigetidskrifter och böcker – med nobelpristagaren Daniel Kahneman (Princeton), Bruno Frey (Zürich) och Richard Layard (LSE) i spetsen.  Även den Interamerikanska Utvecklingsbanken (IBRD) har börjat intressera sig för ämnet.      

Layard till exempel är mycket kritisk till ekonomernas moderna budord: Ökad produktivitet och rörlighet på arbetsmarknaden. Han menar att dessa moderna krav innebär bl a hälsorisker, fler sjukdomar och därmed också välfärdsförluster.

För makroekonomer är BNP den mest kända och använda indikatorn. Detta är naturligt, eftersom (nästan) all produktion av varor och tjänster under en viss period sammanfattas i bruttonationalprodukten. En hel del BNP-ingredienser bidrar dock föga till ökat välmående. Samtidigt räknas inte faktorer med positiva välmåendeeffekter in i BNP. Hit hör exempelvis hälsa, familj, goda vänner, fritid, miljö, religion, tillfredställelse på jobbet m m – faktorer som ligger utanför ekonomin och ekonomisk grundforskning.

Lycka har också relativa dimensioner. Undersökningar visar exempelvis att testpersoner hellre tjänar 50 000 USD om året om den genomsnittliga inkomsten i branschen är 25 000 USD än 100 000 USD vid en genomsnittsinkomst på 200 000 USD.

Kan kunskapsökning göra lycklig? I princip ja, vilket bland annat tyska undersökningar visar (Georg-Simon-Ohm- Hochschule, Nürnberg). På företagsnivå missas dock fortfarande många chanser i syfte att ge arbetskraft med på senare tid höjd utbildnings- och kompetensnivå erforderlig stimulans och uppbackning. Detta är slöseri med egna resurser och företagsekonomiskt rent av dumt. Att ge de anställda en känsla av lycka borde kanske vara företagsledningarnas viktigaste fundamentala uppgift. Att värna om de egna anställdas lycka på arbetsplatsen skulle kunna bli ett av de viktigaste – och billigaste! – nyårslöften på företagsnivå. På den punkten finns det otroligt mycket kvar att göra, även i Sverige.  

Men hur skall lycka mätas? Ännu så länge råder ingen enighet om den bästa indikatorn. Det finns ett antal försök. Men forskningen kommer helt klart att gå vidare vad gäller “economics of happiness”. Detta är en intressant forskningsgren med involvering av psykologi – men fortfarande i sin linda.”Lyckans ekonomi” bör också vara intressant för politiker och den ekonomiska politiken. Kritiker till ”happiness economics” hävdar dock att ökad fokus på detta område kan öka politikernas populism (se till exempel Pierlugi Barotta). Det kan vara så – men jag tror att flertalet politiker redan idag vet mycket väl, var och hur populistiska insatser kan bidra till (kortsiktiga) sympativinster.

Som vi har sett, har ”lycka” och ”lyckans ekonomi” i ett historiskt perspektiv fått olika innehåll och tolkningar. Bruno Frey sammanfattar: ”The study of happiness is just beginning in economics. It opens up challenging new areas. Further progress is especially needed in these four areas: the effects of happiness on behavior, consideration of a broader set of institutions on happiness; application of more advanced approaches in cross-national research and improved measurements on happiness.”

Alan B. Krueger, mycket känd ekonom från Princeton, tillägger: “Much of what contributes to well-being happens outside markets”. Nämnas kan bland annat

-           “type of governance she/he lives under”

-          “support from friends and family”

-          “ how we are spending our time”

-          “ how we feel about health”

Slutsatsen finns nära till hands att det finns speciellt mycket att göra i det europeiska reformländerna. Där skulle politikerna verkligen kunna se förbättringar i de dåliga “happines”-rankningarna som en viktig målsättning.

”Happiness economics” är ett ämne som passar väl till dessa (jul-)dagar – och tål att fördjupa sig i efter helgarna.

Summary
This blog is looking at insufficient statistical standards in most Asian countries. Further improvements are badly needed in a number of countries – not only in China.  When it comes to China, we recently could watch once more that China’s global positions – as, for example, concerning the environment and exchange rate policy – to a very high extent are nationally determined (which is not unusual for big countries).

In Russia, president Medvedev made some interesting, self-critical comments on the lagging structural state of the economy. However, verbal criticism is not enough to change things.  Institutional improvements according to the broad definition of Douglass North are particularly needed.

Furthermore, discussions in and about the Baltic states continue to be interesting. Too much is talked and written about fiscal austerity, despite its importance.  But what happens and has to be done once the Baltic economies recover? Renewed deterioration of the current account deficits has to be feared. For this reason, too little focus nowadays is put on long-term (structural) improvements of the current account deficit.

Asiatiska statistikbrister irriterar
Jag har på senare år vid upprepade tillfällen givit uttryck för flertalet asiatiska länders bristande statistiska kvalitet. Flertalet tidsserier är antingen för korta eller historiskt inkonsistenta. Eller så finns viss viktig statistik överhuvudtaget inte. Visst bör dylika fenomen betraktas med ödmjukhet – men det borde åtminstone synas kontinuerliga framsteg. Så är dock ofta inte fallet. Fortfarande saknas det ett bredare sortiment av jämförbar statistik mellan länderna i linje med OECD:s harmoniserade statistikberedning (se också ett alltjämt aktuellt paper i detta ärende från 2007 av Timmer, Monnikhof and de Vries). Dessa statistiska brister börjar bli alltmer allvarliga med tanke på den växande betydelsen av Asiens ekonomier och finansmarknader – och utgör ett substantiellt hinder för relevant forskning. 

Indiens tillväxt förbryllar
Under innevarande vecka fick vi information om att Indiens BNP under det tredje kvartalet i år tilltagit med respektabla 7,9% jämfört med samma kvartal året innan. Privat konsumtion och statliga tillväxtimpulser utgör huvudförklaringarna. Till saken hör dock också – vilket ofta är förbisett – att Indien alltjämt är en relativt inhemskt orienterad ekonomi, speciellt jämfört med flertalet andra asiatiska länder. Det är också relevant att veta att Indiens BNP-tillväxt systematiskt underskattas, enligt en del experter med minst 10%.

Kinas egen globaliseringspolitik
Kina är numera en stor aktör på den globala handels- och finansfronten. Kina har speciellt under de senaste två à tre åren framgångsrikt flyttat fram sina positioner på den globala arenan. Inte minst inom miljö- och valutapolitiken dominerar dock fortfarande mer kortsiktiga nationella intressen (vilket för övrigt ofta är fallet i större och inflytelserika länder). Frågan är dock hur hållbara dessa kinesiska positioner är. Inom miljöområdet är det kanske svårast att få Kina inom överskådlig tid att verka ännu mer aktivt, särskilt med tanke på att Kina nyligen satt upp numeriska utsläppsmål. Valutapolitiken kommer att återgå  till den tidigare apprecieringspolitiken – men snarare något senare än mycket snart.  Den ständiga – inom gruppen ”emerging markets mer markerade – konflikten mellan mer kortsiktiga (tillväxt) och långsiktiga mål (miljö, sundare produktions- och konkurrensstrukturer) märks således inte minst i Mittens rike och i samband med den egna globaliseringspolitiken, vilken idag dessvärre inte ens optimerar kinesiska intressen.

Medvedev överraskar
Rysslands president Dmitrij Medvedev överraskade nyligen omvärlden med att konstatera att rysk ekonomi egentligen befinner sig i ett icke acceptabelt strukturellt skick – med en alldeles för stor koncentration på råvaru- och energiproduktion/-export och alldeles för lite sofistikerad och teknologiskt konkurrenskraftig tillverkning. Rätt insikt och diagnos är visserligen bra. Men det behövs också rätt terapi, vilken främst borde avse institutionella förbättringar på alla fronter. Det förutsätter i sin tur nya och förbättrade incitamentsstrukturer. Dessa kan givetvis skapas ”uppifrån” – men kräver en märkbar uppbackning och spridning främst ”underifrån”. Förbättrade institutioner kräver ”folkets” och de hierarkiskt mindre bemedlade intressegruppernas stöd. Det gäller också för Rysslands och Medvedevs strävan att åstadkomma en modern och globalt konkurrenskraftig rysk ekonomi.

Snäv Baltikum-debatt
Diskussionen kring de baltiska länderna handlar för närvarande väldigt mycket om en tillräckligt åtstramande finanspolitik – och således om det korta perspektivet.  Denna tyngdpunkt i debatten är givetvis inte omotiverad. Risken ökar dock att den mer långsiktiga, helt nödvändiga strukturella förbättringen av bytesbalanserna i Lettland, Litauen och Estland hamnar i bakgrunden – eller att man kommer fram till den felaktiga slutsatsen att ett påskyndat EMU-inträde skulle lösa (nästan) alla problem.

Till analysen hör att de baltiska ländernas på senare tid uppnådda bytesbalansförbättringar i allt väsentligt kan hänföras till det stora tillväxtfallet och den härav följande importreduceringen. En förr eller senare kommande konjunkturförbättring i de baltiska länderna kommer dock ånyo att medföra synligt ökad import. Med andra ord: Analysen handlar alldeles för lite om hur förbättrade exportstrukturer och nya eller förbättrade exportprodukter kan åstadkommas under de kommande åren – med kanske humankapitalbildningen i förutsättningarnas fokus (i linje med den moderna tillväxtforskningen). Samtidigt som vi vet att just denna faktor drabbas speciellt av nedskärningar.

EU:s statistik (Eurostat) visar tydligt att de baltiska ländernas forskningsinsatser – och därmed en mycket viktig förutsättning för den långsiktiga tillväxten och bytesbalansförbättringen – ter sig helt undermåliga. Dessa brister kan inte heller döljas genom ett (för tidigt) EMU-inträde. Den pågående oron kring EMU-landet Grekland torde kunna tas som ett varnande exempel.